Vår andra dag möts vi klockan 8.30 av våra tutors/guider. De talar fortfarande inte engelska och verkar inte förstå att vi förstår dem även om vi inte kan göra oss förstådda. Ayumi försöker och misslyckas med att översätta Iku (att gå,åka, eller på alla sätt förflytta sig), så vi tror att vi ska flytta på oss då eller att vi står i vägen då hon upprepar ”move!” tillslut frågar jag ”Ikimashouka?” (ungefär ska vi gå?) och de lyser up, ”Ikimashou! Ikimashou!” Vi leds till skolan och vi får för första gången se Kochi i dagsljus.
Kochi är en mycket vacker stad men uppenbarligen på landsorten, stadsplanering existerar inte. Vårt lägenhetskomplex är omgivet av små fält. Längs de små vägarna är det dräneringsdiken som är en meter djupa och en livsfara i mörker. (fortfarande inget som helst ljus och efter klockan 7 är det kolsvart) Vi leds till skolan, där ungefär alla försöker att diskret titta på oss, män lyckas ganska bra, kvinnor lyckas inte alls, de vrider huvudet och stirrar tills de märker att vi tittar tillbaka, då agerar de nonchalant eller slår ner blicken och blir högröda.
Vi går in i Ryugaku Senta- (ungefär center studier utomlands) och får träffa de första faktiska lärarna. Inte heller dessa har vi en aning om vad de heter. Av mig kallas de Evil, Harsh, Nice och Confused. Detta bara på deras uppsyn. De flesta lever upp till sitt namn, dock inte Harsh som var riktigt trevlig.
Där får vi skriva under en massa andra papper det är nu någon upptäcker att jag stavar fel till mitt namn, tydligen har jag skrivit furetoriku rintokuuisuto istället för furedoriku rindokuuisuto.
Vi vet inte riktigt vad det är vi skriver under men det är ett krav att vi gör det, ingen vågar säga emot Evil, hon ser ut till att vilja döda allt som är dumt nog att gå nära. Om ni tror att något sker på engelska, så tror ni fel. Engelska existerar inte på Kochi. Saker som underlätta för invandrare, integration eller ”vi kanske ska låta Yumi förklara för dem” är tankar som anses avskyvärda. Assimilering eller så kan man åka härifrån. SD hade varit stolta.
En massa papper senare leds vi genom skolan till Korenaga-Sensei, den enda på hela Kochi som talar svenska. Det dröjer inte länge innan hon utbrister ”Fredrik, du är från Skåne!” Jag har rest över halva världen, korsat hela ryssland vidsträckta, teoretiskt snötäckta landskap, flugit över minst en ocean, men trots detta blir jag kallad skåning. Det visar sig att hon har studerat lingvistik i Malmö för längesedan, och därför vet och hör hon skillnaden.
Iaf, vi får nu förklarat för oss en massa saker som vi inte förstod igår, typ, vem och var vi ska betala till. Att hon har betalat hyran och vi ska betala till henne. Och att vi måste ha ett bankkonto för att kunna betala framtida räkningar, men för att få ett bankkonto och måste registreras som utlänning och skaffa ett mobilnummer, för att få ett mobilnummer måste vi dock ha ett bankkonto. Ungefär här börjar vår resa igenom Japansk byråkrati… och Kochi.
Ayumi ska ta hand om oss när vi ska bege oss till stadshuset för att bli registrerade. Avsaknaden av stadsplanering slår till igen. Vägarna är alla enkelfiliga. Hur folk faktiskt kör på dem förstår vi inte, gångvägar, existerar inte, man går på gatorna helt enkelt. Hållplatser för spårvagnarna, Nope, en skylt längs vägen bara.
Själva husen är ungefär lika välplanerade. Ett hus, ett lägenhetskomplex, ett odlat fält, ett nytt hus, en liten fabrik, ett nytt hus och något som ser ut som ett litet kraftverk följt av en hårsalong. Tanken att samla affärer på ett ställe och fälten på en annan verkar inte ha slagit dem. Alla köper sin egen mark och sen vad de gör med den verkar vara helt frivilligt.
Vi kommer fram till rådhuset. Stackars Ayumi får nu försöka förklara för oss hur vi ska skriva under 20 papper, där vi inte förstår något eller vad det är vi skriver under. Jag kan ha sålt min själ eller min förstfödda till den japanska staten eller jag kan ha fått någon slags försäkring. Högst oklart.
Sedan tas vi till en stämpel makare så vi kan få en stämpel och därigenom skriva under kontrakt. (yep, våra underskrifter är ännu inte godkända) I Japan används detta systemet och de tycker det är felfritt, med ca 0 brottslighet så har ingen kommit på tanken att någon kan bara ta stämpeln och skriva under vad som helst med ditt namn.
Tillbaka till rådhuset för att skriva under ytterligare en massa papper, denna gång med stämpel! Vi märker här att Kochi ligger långt efter Tokyo i modernitet, alla sitter och använder laptops från 80-talet, inredningen verkar komma från samma era. Flera timmar senare är vi i en bank och skriver under mer papper för att åter igen få ett felfritt japanskt system, bankboken. Internetbanker existerar tydligen inte.
Ayumi har nu sprungit med oss i ca 7h utan att få äta eller vila och ska nu ha sin första lektion. Vi ser det som en del av hennes framtida utbildning hon och Saki ska bli lärare för barn med speciella behov. Japp Japan har gett oss särskolelärare för grundskolan som guider, så höga tankar har de om oss.
Efter mat så beger vi oss för att handla hem saker på en supermarket, (suupaa) men Yumi som nu har anlänt tycker att vi ska bege oss för att låna cyklar av Ryugaku senta, 1 timme senare… så har vi lyckats få tre cyklar, inte pga byråkrati eller motsvarande utan för att de vill ge oss de bästa cyklarna, de dåliga kan kineserna få (om jag förstod det rätt så bor vi egentligen för nära för att få låna cyklar men Gaijin-punch är ett mäktigt vapen (gajin = utlänning punch = slag eller stämpling som i att stämpla ett busskort) Gaijin-punch är när utlänningar helt enkelt ignorerar regler, struntar i att betala för att åka lokaltrafik eller bara går igenom spärrar, ingen japan skulle stoppa dig, det vore oartigt och om de mot förmodan skulle göra det så börjar man bara rabbla på sitt hemspråk och sen låter de dig gå.
Kvällen gick sedan åt att städa… svenskarna som hade bott här innan oss hade lämnat stort sett hela lägenheten instoppad i gaderoberna, vi stal sängar, en tv, lite böcker och ett elektriskt värmearregat resten slängde vi i sopsäckar som vi fick ställa ut på balkongen… alla 30 stycken. Och då menar jag stora svarta (som i japan är vita). Vi fick tömma kylskåpet som var lämnat med ägg och lite diverse matlådor i, utan att det fanns ström till kylskåpet, de här äggen kunde vandra iväg själva till soppåsarna. Alla hyllor fick tömmas, vi slängde ett helt kök och lite till, vi hittade sparade kartonger från oktober förra året och vi hittade en hel och oöppnad ballerina liggandes i gaderoben…
Det ska nämnas att vi betalar 50 000 yen i deposition till hyresvärden som ska användas till flyttstädning… Dessa 50 000 har han inte jobbat särskilt hårt för.
Vi käkar lite bröd och nudlar sedan kollapsar vi.… vi har ännu inte fått gas och kan därför inte laga mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar