Dag 11

Vi har haft tid att bosätta oss, utforska staden och matkulturen samt blivit välkomnade av både utbytesstudenter och japaner.

Kan väl börja med staden då. Kochi är jätte vackert, på en bra dag, ser man skogstäckta berg så långt ögat når, allting ser väldigt rent och fint ut (på håll iaf) och det finns inte den minsta mängden smog runtomkring. Själva staden är ett hopkok av höghus med varierande stilar och höjder, ingen är den andra lik och på en gata kan man se en jättestor kristen ängel i vit sten nästa är byggd med japanska tak och har en drake på utsidan.

Mitt i själva staden ligger Kochi-jo, ett av de få överlevande slotten från 1600-talet. Slottet är inte det minsta likt de europeiska utan är ett rent konstverk med välplanerade trädgårdar och vyer. (både estetiskt och militärt) Kochi-jo är också den enda platsen i hela Kochi som inte är smockad av reklam, (bortsett från en del glassförsäljare) tyvärr tog mitt kamerabatteri slut innan jag nådde toppen på slottet (en strapats i 30 graders solsken utan någon som helst vind).

En sträcka på ca en kilometer mitt i staden ligger ett varuhus vars namn jag inte kommer ihåg, till skillnad från Sverige har de här åter igen ingen planering men äkta konkurens. Två butiker kan ligga nästan brevid varandra och sälja ungefär samma saker, det syns inte till någon större kedja utan allt drivs att egenföretagare som ofta står utanför och välkomnar dig in om du så mycket som tittar åt deras håll. När kvalitén på affären stiger så sjunker deras bugningar, i en klädesaffär som sålde Raulph Lauren var de nästan nere i 90 grader.

Folk tittar på en överallt där man går men ingen vågar gå fram och prata, det kan vara för att vi inte är ensamma eller så är vi väldigt farliga, jag har fått höra upprepade gånger att jag ser ”kowai” ut (ungfär farlig, hemsk, läskig) .

Folk som däremot inte är rädda för oss är kineserna. De vill inget hellre än att prata med oss men de flesta vågar inte därför skickar de fram de som kan engelska. Taiwaneserna är bäst och blir ofta satta som våra guider eller tillsagda att förklara japanskan för oss då alla utom vi har läst i åtminstone 3 år,

De tog dem två dagar att börja fråga ut oss om vi vill gifta oss och ha barn… Personligen tycker jag att de är … ungefär som jehovas, de erbjuder en massa saker, men för eller senare vill de ha något tillbaka. På tal om Jehovas blev vi besökta av den japanska motsvarigheten, vi lyckades undvika dem genom att inte förstå något, vi fick dock en fin tidning som i skrivande stund fungerar som värmeskydd för laptopen.

Lägenheten har nu blivit städad fullständigt och vi har fått igång tvättmaskinen (tyvärr före vi hittade dammråttan som var luddfiltret…) Våra tutors ser vi knappt, utan vi litar helt på Lisas Yumi Ishikawa, hon fixar det mesta åt oss. Hon gillar för övrigt Nutella tillräckligt mycket för att beställa det från amazon. När väl care-packagen börjar komma så en extra burk hade varit tacksamt. Och på detta vis kommer jag in på nästa punkt. MAT!

Maten i Japan.

Hmm det ska väl börjas med att sägas att det finns japansk mat och så finns det mat vi äter i Japan.

Japansk mat kräver… kunskap, en viss talang men framför allt förmågan till att veta vad fan det är du har köpt, vi saknar allt detta.

Frukost består i regel av vittbröd (mörkt finns inte) tänk er vanligt rostat bröd, ofryst och tjockt som två skivor ungefär, smak är... Noll. Lägg på en skiva ost eller lite marmelad.

Alternativet är ris i regel med mer ris.

Lunchen är dagens höjdpunkt, den äts i regel ute någonstans eller på den relativt billiga cafeterian. Nästan alla ställen har bilder så vi har en viss aning om vad vi äter, men och ”Tako to Ika wa DAMEdesu” fungerar rätt bra (octopus and squid are no good…översättning fungerar inte riktigt på dame, det är dock ett väldigt användbart adjektiv…)

Det blir lite lättare att bara göra en lista av stuff vi har ätit:

Sushi: varierande, men rå fisk är inte riktigt min grej, och saker med åtta armar undviker jag helst, i synnerhet när man fortfarande ser sugpropparna

 Vad vi trodde var Okonomiyaki: erm, rostadlök, aubergine, och något köttigt med ris. Extremt gott och dessutom gratis om man råkar vara första kunden för dagen.

Aubergine of doom: en väldigt ondskeful aubergine, en svart röd sörja som smakar väldigt gott.

Fisk: Fisk är förutom ris vad vi lever på för det är vääääldigt väldigt billigt, att köpa en hel fisk kostar ungefär lika mycket som att köpa fem bröd skivor (150 vs 200 yen) fisk finns i alla sorter och ju rödare de är ju dyrare blir de. Kött å andra sidan är tämligen dyrt.

Nudlar: kommer tyvärr alltid överkokta i en soppa... Udon nudlar var bland det konstigare jag har ätit här, lite som att tugga en tub med pasta.

Cokefloat: visade sig vara en coffefloat, det är drycken med en slags hård mjukglass i. Godare än vad det låter men som kaffehatare så blev det lite av en chock. Nästa gång ska jag ta en melonfloat.

Bonito: Lokal Kochi fisk… helt vansinnigt god, stekt bara lite lätt på utsidan sen äter man den rå.

 Problemet med all denna mat är att den är anpassad för japaner. I de flesta fallen verkar det vara kvinnliga japaner på deras 40-50 kg (nej jag skämtar inte, de är så små) så man blir helt enkelt inte mätt, och det är inte så billigt att vi har råd med en portion till. Därför pågår en evig kamp mellan att tvinga sig i ris eller att svälta, det brukar bli en kombination av det, en lång historia kort så efter den medicinska undersökningen kom det fram till att jag har gått ner 3 kilo på ca en vecka.

Hur vi ska lösa detta vet vi inte riktigt än men lära sig äta ris utan att tänka verkar vara den bästa planen just nu.