Dag lite mer än två månader:

Jaha, nu har det gått mer än två månader sen jag kom till Japan, min svenska och engelska har stadigt blivit sämre tyvärr kan jag inte säga att min japanska har blivit så mycket bättre. Visst jag kan tala betydligt mer flytande nu än innan men det har mer med vana att göra.

Vana av att göra bort sig hela tiden och säga helt fel saker, plus folk har börjat förstå min ”blatte-japanska” nu. Likt invandrare i Sverige så är grammatik en bristvara och de får helt enkelt försöka lista ut vad det är jag försöker få fram av vilka substantiv och verb jag använder.

Jag förstår i regel vad det är de snackar om men att få fram något vettigt till svar är svårare.

Detta leder till komplikationer då och då. Jag har gett upp på att försöka översätta mitt vanliga talspråk och talar nu så enkelt och direkt som jag bara kan. (jag lider lite inombords av att inte kunna använda dubbla negationer och ironi).

Det är ganska underhållande vad du kan lyckas säga med 3-ords meningar i japan.

PronomenWA SubstantivNI/WO Verb. Fungerar utmärkt i de flesta av fallen, sen gäller det bara att upprepa det tillräckligt många gånger när tills de ställer rätt fråga: ”Menar du att du går till skolan? Nej, menar du att skolan går till dig? Nej, Gick du till skolan? AHA ja jag förstår!”

Jag har inte särskilt mycket bilder att ladda upp för vi har inte rört oss särskilt mycket. Studierna är i full gång och när jag inte pluggar så umgås vi i regel med japanerna/kineser.

Varje helg är numera upptagen av fester av något slag. Det kanske låter som om vi är fruktansvärt populära men det är lite komplicerat. Japaner umgås inte riktigt som svenskar, iaf inte de när de umgås med oss.  

De flesta kommer för att de vill uppleva vårt exotiska sällskap eller för att öva engelska. Vissa är inte särskilt diskreta, exempel är de som desperat försöker starta seriösa och udda diskussioner. tex ”Jag vill sprida min kärlek över världen, därför ska jag skriva barnböcker, hur ska vi förbättra världen tillsammans?” två meter bort sitter vi andra och diskuterar vem i AKB48 som är snyggast.

De blir ganska griniga när de ignoreras och blir mer och mer desperata. Andra är lite mer direkta, Yamamoto-san tar priset, han säger öppet att han vill endast komma om det bara är vi och vi snackar engelska.

Att festa i Japan är en ganska stillsam tillställning, långt borta från det svenska supandet där folk hamnar i slagsmål (Ali), ligger och tittar på sin frukost i toaletten (Andrei) eller vaknar upp i snödrivor (Björn). Antingen går man till en Izakaya, en japansk… pub. Där gruppen sitter runt ett bord och kan beställa in små rätter och drycker. Detta genom att högt skrika på personalen SUMIMASEN! Till skillnad från Sverige där notan ska delas ner till öret så delar man alltid rakt av, detta kan kännas orättvist men ingen verkar ha märkt det. Man borde utnyttja det men… det går bara inte, samvete och allt det där.

I annat fall är vi hemma hos oss. De flesta bor i små rum och eftersom vi är centrat för festen ändå så blir det mest naturligt att ha det här. Alla har med sig en/två öl, godis och eller mat. Man delar och äter det eller lagar en måltid tillsammans sen snackar man i någorlunda nyktert tillstånd resten av kvällen. Allt sker utan större drama.

Dock är japaner fortfarande japaner. Varje gång en okänd person kommer in så tystnar det tills personen kan placeras i rangordningen. Språket blir formellt och trevande. Aha du är min Senpai (en person som har läst längre än dig själv: engelskans Upperclassman) då måste jag vara artig, jag får inte dricka innan du gör det, jag får inte ta mat innan du gör det osv osv… Vi svenskar ignorerar detta fullständigt och de reagerar med ”warui!” eller ”warui!” följt av fnissningar. (warui betyder… dåligt eller styggt ungefär)

Adam har genom sin language exchange partner dragit ihop ett festgäng som kommer varje helg. Ledda av Yosuke Fuyura en väldigt speciell karaktär, (speciell på det bra sättet) han är en high school drop-out som tröttnade på att jobba skitjobb så han bestämde sig för att gå tillbaka och läsa på universitetet. Han jobbar på en host-club, en bar där vackra tjejer sitter och snackar med dig och serverar dig drinkar och hans hobby är bland annat UFC och hund-slagsmål. Det låter brutalt och det är det också till viss del men det är en stolt Kochi tradition som är ritualiserad, hundarna bråkar tills någon visar sig svag och viker undan eller en får ett övertag. Ingen blodutgjutelse eller skador som annars är vanliga i hundslagsmål.

Iaf, ledda av Yosuke kommer en grupp kvinnor…( vi känner få män) det hela börjar urarta lite för Yosuke tog med tre två tjejer, som nästa gång tog med två till, som nästa gång tog med två till… ja ni förstår.

Som tur är så har japaner vanan att inte dyka upp eller fullfölja löften. De använder detta istället för att säga nej. De säger helt enkelt ”Ja jag kommer, Kan jag ta med mig någon?” Och sen dyker de helt enkelt inte upp eller i sista sekund mailar och säger att de inte kan.  Ibland så kommer den andrahands-inbjudna personen ändå… detta är något obekvämt men svårt att undvika.

Innan jag lämnar fest ämnet ska jag dedikera lite tid åt klaga på mina tutors. Vi har varje månad en inbokad fest med vår lärare och våra tutors plus några av våra lärares elever. Våra tutors pratar inte med oss under festen och till största möjliga grad undviker oss . När vi hade fest där vi bjöd på svensk mat så kom alla andra elever från vår lärares klass utom våra Tutors. Vi vet inte riktigt vad som är felet med dem men de verkar ha något problem med oss. Värre är att de vill att vi ska fylla i papper där de står att de gör sitt jobb och ska därför få betalt. De tar med sig dessa till festerna så det är lite svårt att sitta och säga nej framför alla men man vill helst skratta åt det när man ser hur de själva har fyllt i tider där de har ”hjälpt oss”. Så nu har jag klagat på Ayumi och Saki.

Ska dock nämnas att Lisas tutor Yumi är underbar och hjälper oss alla betydligt mer än vad hon egentligen behöver, Natsumi också för den delen.

Nu ska vi se vad har mer hänt. Vi åkte till studieresa till Hiroshima. Och det hade varit roligare att förklara om jag kunde lägga upp bilder men ack nej.

Iaf det var en typisk japansk sightseeing vilket för dem som inte vet innebär att man inte får bestämma något själv ”Här, detta är intressant, fota detta, skynda skynda, 5 minuter sen ska vi till bussen”. Vi började med att åka till ett handduksmuseum.

Ja du, fråga inte mig, det var tydligen viktigt att vi fick se en massa handdukar och varierande leksaker man kan göra med handdukar, denna delen av resan spenderade de andra utbytesstudenterna lika mycket tid på att ta bilder på oss vitingar som de tog bilder på ”sevärdigheterna”.  Kineserna verkade påbörja någon slags rankning eller lek där vinnaren var den som kunde/vågade ta mest bilder eller prata med oss.

Som vanligt så låter det som jag klagar men det gör jag inte egentligen, det är klart att det var lite obekvämt och konstigt men i gengäld så fick vi för första gången chans att faktiskt prata med dem och det hela ledde till att några öppnade sig och vi nu spenderar tid med dem med jämna mellanrum. Jag återvänder till detta senare.

I vilket fall som helst fortsatte resan till Miyajima och Itsukushima.  En tempel ö som numera bara är en enda stor turistfälla. Detta var någon att det roligaste vi har gjort I japan. Där fanns mycket vackra byggnader att titta på, underbar natur (med väldigt vackert väder tack och lov). Små rådjur som vandrade omkring fritt och var nästan tama. Själva tempelporten är i vanliga fall byggd så att det ser ut som att den står på vattnet men när vi var där så var det ebb och vi kunde gå hela vägen ut till den.

Åter igen, inte så mycket att säga, behöver bilder för att förklara men det var trevligt iaf.

Vi drog vidare till Hiroshima och sov över på ett vandrarhem, det här med delat bad är något jag inte riktigt förstår eller tycker om men man får ta seden dit man kommer. Så tillsammans med 5 andra män fick man sitta I ett stort badkar och titta på väggarna.

Kvällen avslutades med en fest (lärare som bjuder på sprit, en sed vi borde föra över till sverige. Faktum är att gå ut och dricka med lärare och prata om allvarliga saker medans man super sig redlös räknas som studier i Japan.)

Nästa dag åkte vi till Hiroshima Castle och tittade på det återuppbyggda slottet, Bara slottstornet var restaurerat efter bomben, resten var bara stengrunden kvar av. Vi fick pröva lite samurai rustningar och köpa ännu mer suvenirer. Underhållande men igen, svårt att förklara utan bilder…

Vidare till Hiroshima peace museum, Inte världens roligaste ställe direkt. Skratten dog ganska snabbt och alla följde guiderna under den tryckta stämningen. Det är svårt att förstå hur så mycket kunde förstöras så snabbt.

Vår guide var dock inte så sympatisk. Enligt henne så levde alla japanerna ett fredligt liv med stillsamt arbete när plötsligt amerikanerna kom och nukade dem… Det stämmer inte riktigt överens med min världsbild men det kändes inte som rätt tillfälle att påpeka att det pågick ett visst krig under de dagarna.

Vi påbörjade den långa färden hem och åkte över Öresundsbrons systerbro. Som går mellan Shikoku (ön kochi ligger på) och Honshu (fastlandet eller vad man vill kalla det).

Jag hinner inte skriva mer nu då det är mycket studier (eller rätta det jag har skrivit) men jag tänkte att det är bättre att lägga upp något litet än att låta det vara tomt

Dag 29: Det blåser!

Vi har nu lyckats göra oss någorlunda hemmastadga, som kommer märkas har jag nu tappat all förmåga till att tala något av mina 3 språk.

I skrivande stund sitter jag och lyssnar på den annalkande tyfonen. Vi har redan upplevt en jordbävning (ingen tog den på allvar då den av en slump inträffade under varningsinformationen för jordbävningar så alla trodde det var på skämt), det ska bli spännande och se om bilar kommer komma flygande förbi utanför fönstret. Ingen verkar dock ta den på stort allvar för skolfestivalen är bara flyttad några timmar och halloween festen på kvällen verkar bli oavsett väder.

Det roliga är dock att det var mest en slump att vi fick reda på att tyfonen kommer, vi har inte internet… fortfarande… suck… tv har vi fått men… ja, vi förstår inget så vi tittar i regel inte. Och tidningar förstår knappt japaner. Därför blev vi något förvånade när frågan ”när börjar festivalen imorgon?” besvarades med ”ca 4, när tyfonen har lugnat ner sig.”

Aja, vi får se om jag överlever morgondagen.

Situationen är någorlunda oförändrad. Mat sköts ganska dåligt, men enligt läkarundersökningen vi var tvunga att göra så har jag en perfekt kroppsbalans medans Adam och Lisa är tjocka så tydligen är det okej att äta som vi gör. Vi har dock prövat lite nya roliga saker

Den faktiska okonomiyaki: Kål”pannkaka” riktigt, riktigt gott. Ingen aning om hur man gör den men det var bland det bästa vi har ätit här.

Muay Thai Makrill: Granne med universitetet är modern till världens nästbästa Muay Thai boxare. Hon lagar riktigt god mat, men man blir lite rädd av att sitta i den minimala ”restaurangen” och se 2000 bilder av hennes ganska elaka son.

Hamburgare: likt allt annat japanskt är det bara namnet som stämmer överrens.

Vi har lyckats lokalisera normal tjockt bröd som är ganska ätbart och dessutom lärt oss att göra japansk curry (snabb mat, likt allt annat) personligen vill jag skaffa en gasspis när jag kommer hem och jag kan rekommendera det till alla som har bråttom, steka saker tar ungefär 4 sekunder och koka vatten kanske 30.

I nuläget har vi fortfarande ganska svårt att umgås med Japaner, det finns egentligen 3 stora problem

1: vi talar inte japanska, vi kan ställa lite frågor, vi förstår i regel vad de säger men mer än så är det inte, konversationer är inte direkt flytande, därför sker i regel ett utbyte av frågor och sen dör det.

2: japaner är blyga och vågar inte prata med oss, och vi kan inte prata med dem, som sagt ställer vi våra frågor och sen dör konversationen för de säger inget.

3:Mate… Mate är förra årets utbytesstudent och känd i hela Kochi. Första frågan japanerna ställer är om vi känner Mate. (matte?... inte svenskt namn iaf) Alla förväntar sig att vi ska vara som honom och därigenom kunna tala flytande japanska, vara sjukligt intresserad av allt japanskt och dessutom besitta kunskaper om all form av japansk kultur, I regel blir de ganska besvikna på oss…

Detta inkluderar tyvärr lärarna som har honom som någon slags standard för hur vi bra vi ska vara. Vissa lärare har insett att vi inte är på den nivån… eller ja, vid det här laget har alla insett det, några är dock besvikna.

Vi har dock ett par ganska bra vänner:

Yumi Ishikawa: När hon har tid med oss så är hon riktigt underbar, hon hjälper oss med allt, eftersom min och Adams tutors inte existerar mer än på pappret så får hon göra allt jobb åt oss också, hon visar oss hur man använder saker, hjälper oss att skriva under kontrakt och ringer byråkrater. (…japansk byråkrati är… Omfattande) Tyvärr dejtar hon nu en ”waruiotoko” (bokstavligen dålig man eller ”bad boy”) och är trotts inga som helst yttre tecken är hon ganska självmordsbenägen i sina hobbies, går det snabbt, är livsfarligt eller kan orsaka större kroppslig skada tycker hon det verkar vara en bra idé.

Muta: Nutella, eller allt med choklad faktiskt

Natsumi Ita: Natsumi är Yumis vän och också före detta utbytesstudent, hon har nu en svensk pojkvän som hon vill flytta ihop med, tyvärr kan hon inte få visum förrän om 3 år eller när han har fast jobb så de kan flytta ihop. Vi uttalar oss inte om huruvida det här kommer funka eller inte. Natsumi är lätt den skönaste att umgås med i Kochi för hon är väldigt västerländsk av sig, den extrema artigheten har hon tappat, hon vågar fråga om saker och säger ifrån vad hon tycker.

Ni har ingen aning hur skönt det är att höra någon säga, ”kan jag ta en öl?” istället för att sitta tyst i ett hörn i 3 timmar och sen gå hem för att de egentligen ville ha en öl men inte vågade fråga.

Muta: Bamsetidningar, av någon anledning är hon ett stort fan av Bamse.

Apple: Apple har ett kinesiskt namn som ingen kan uttala och därför kallar hon sig Apple, alla kallar henne dock för Ringo-chan. (lilla äpplet ungefär) Apple är ganska skön att hänga med, då hon kan tala engelska, men hon föredrar japanska och försöker i regel alltid med det tills vi inte längre förstår. Det är här vi får vårt största utbyte av japanska då hon har förmågan att tala sakta och använda lättare ord/meningar om vi inte förstår istället för japanerna som ökar takten för att försöka förklara snabbare.

Ai Yu: Apples ständiga följeslagare, trotts att hon är bättre på engelska vågar hon inte umgås med oss själva, jag är ganska säker på det är för att hon är intresserad av någon av oss (de är inte direkt diskreta) samt så är hon mycket mer typiskt asiatisk, onödiga artigheter och en enorm fixering på vad som är kawaii (sött, cute är en bättre översättning) samt tar bilder på exakt allt, i synnerhet oss två, tydligen har hon en privat blogg som stort sätt handlar om vad jag och Adam hittar på…

Ju: Ju är Korean och stort sett den enda som är på vår nivå av japanska. Han och Adam har knutit an något fruktansvärt, vilket är ganska underhållande då de i regel inte förstår varandra. Adams bristande kunskaper förstärks av att Ju inte förstår skillnaden på P och B samt Shi och Ji och därför byter friskt mellan dessa.

Vad vi vet om Ju är att han påstår sig vara 20 (rykten går om att han är 25 och är en bilskolelärare) han har tydligen 10 flickvänner i Korea, (detta något förvirrande då flickvän och pronomet hon är samma ord i Japanska(vilket förvirrar japaner också) varför det finns ett ord för pojkvän är oklart)

Han tål inte alkohol men dricker det ändå, och är en äkta man då oavsett vart man ber honom att beskriva vägen eller leda dig så vägrar han be om hjälp, lyssna på logik eller följa anvisningar, Mazugu! (stavning åsido betyder det ”rakt fram”) är det enda han säger.

Inte direkt en vän kanske men: Kanzaki-Sensei. Kanzaki är vår lärare i diskussion och erm… kultur tror jag klassen heter, lite oklart. Båda lektionerna går dock ut på att han snackar i en och en halv timme om vad fan han känner för. Huruvida detta är: klaga över dagens ungdom (favorit ämnet), sig själv (favorit ämne 2), eller varför japan är bättre än alla andra länder (favorit ämne 3), verkar inte spela någon större roll. Lektionerna går iaf ut på att man går dit, lyssnar och försöker att inte bli utvald till att prata.

Han antingen älskar eller hatar mig då jag är hans absoluta favorit att tvinga att prata, antagligen är det för att jag faktiskt försöker prata (försök ni förklara på ert tredjespråk varför europeiska gudar förvandlar sig till djur för att para sig med vanliga dödliga …framför en klass med bara kinesiskor).

Adam och Lisa kör taktiken att de sitter antingen och låtsas skriva något, sover, eller skriver in orden i den elektroniska ordboken (kanzaki hatar denna, han vill hellre försöka förklara orden på japanska) på detta sätt undviker nästan alla att frågas ut av honom.

Han är väldigt trevlig till så sätt att han använder gester och mimar och …ja håller en hel föreställning medans han pratar men han visar ingen nåd, en felsägning när du pratar och de kommande 5 minuterna kommer användas till att göra narr av dig. (detta är varför ingen vågar möta hans blick och försöka prata)

Mindre figurer som kanske bör nämnas:

Ayumi och Saki: våra tutors (mentorer tror jag det heter på svenska) dessa har vi inte sett sen de första dagarna, vi tror vi har stött på Ayumi på skolan men i så fall hälsar hon inte ens

Korenaga-sensei: Vår ansvariga lärare… högst flummig, okonsekvent och ganska svår att få tag på, befinner sig just nu i danmark

Muhammad: Vill ha Lisa som sin andra fru, har försökt övertyga oss om Islams storhet då den tillåter temporära äktenskap, för på så vis räknas kvinnan fortfarande som oskuld…

Mizubushi-Sensei: Tidigare kallad Evil  Har nu acceptera oss, även om hon är övertygad om att vi är fullkomliga idioter, hon frågar ständigt om vi kan skriva Hiragana (det vanliga alfabetet) och blir lika förvånad varje gång vi lyckas säga en korrekt mening på japanska. Hon börjar dock förstå att jag förstår henne även om hon inte förstår mig.

På grund av vissa missförstånd (Flickvän och Hon är samma ord…) så är taiwaneserna helt övertygande om att Adam är kär i henne. Det ska väl nämnas till hennes fördel att hon är väldigt söt när hon inte försöker döda en. Att be någon annan om hjälp med att översätta henne är dock den värsta synden man kan begå…

För att hjälpa Adam har taiwaneserna tagit reda på att hon är singel, spelar softball (dock inte i diet syfte utan för att hon tycker det är roligt) och med hjälp av Ju lyckats skriva en kärleksförklaring på koreanska. Varför är högst oklart då hon troligen inte kan koreanska och om hon kunde det skulle hon antagligen tro att brevet kommer från Ju.

Ju mer Adam försöker att förklara sig ut ur situationen desto djupare gräver han sig, så han har nu helt enkelt gett upp medans alla skrattar åt honom.

Som sista sak ska japanska frisörer nämnas. Att klippa sig kostar ca 2000 yen +- 500.(ta bort en 0 så får ni kronor) Det tar ca 1.5h men då ingår, Klippning, Rakning, Schamponering, Huvudmassage, Ryggmassage, Ansiktsmassage och en hel massa recept på japansk mat. Oklart huruvida detta är för att vi är västerlänningar eller om det alltid ingår.

Dag 11

Vi har haft tid att bosätta oss, utforska staden och matkulturen samt blivit välkomnade av både utbytesstudenter och japaner.

Kan väl börja med staden då. Kochi är jätte vackert, på en bra dag, ser man skogstäckta berg så långt ögat når, allting ser väldigt rent och fint ut (på håll iaf) och det finns inte den minsta mängden smog runtomkring. Själva staden är ett hopkok av höghus med varierande stilar och höjder, ingen är den andra lik och på en gata kan man se en jättestor kristen ängel i vit sten nästa är byggd med japanska tak och har en drake på utsidan.

Mitt i själva staden ligger Kochi-jo, ett av de få överlevande slotten från 1600-talet. Slottet är inte det minsta likt de europeiska utan är ett rent konstverk med välplanerade trädgårdar och vyer. (både estetiskt och militärt) Kochi-jo är också den enda platsen i hela Kochi som inte är smockad av reklam, (bortsett från en del glassförsäljare) tyvärr tog mitt kamerabatteri slut innan jag nådde toppen på slottet (en strapats i 30 graders solsken utan någon som helst vind).

En sträcka på ca en kilometer mitt i staden ligger ett varuhus vars namn jag inte kommer ihåg, till skillnad från Sverige har de här åter igen ingen planering men äkta konkurens. Två butiker kan ligga nästan brevid varandra och sälja ungefär samma saker, det syns inte till någon större kedja utan allt drivs att egenföretagare som ofta står utanför och välkomnar dig in om du så mycket som tittar åt deras håll. När kvalitén på affären stiger så sjunker deras bugningar, i en klädesaffär som sålde Raulph Lauren var de nästan nere i 90 grader.

Folk tittar på en överallt där man går men ingen vågar gå fram och prata, det kan vara för att vi inte är ensamma eller så är vi väldigt farliga, jag har fått höra upprepade gånger att jag ser ”kowai” ut (ungfär farlig, hemsk, läskig) .

Folk som däremot inte är rädda för oss är kineserna. De vill inget hellre än att prata med oss men de flesta vågar inte därför skickar de fram de som kan engelska. Taiwaneserna är bäst och blir ofta satta som våra guider eller tillsagda att förklara japanskan för oss då alla utom vi har läst i åtminstone 3 år,

De tog dem två dagar att börja fråga ut oss om vi vill gifta oss och ha barn… Personligen tycker jag att de är … ungefär som jehovas, de erbjuder en massa saker, men för eller senare vill de ha något tillbaka. På tal om Jehovas blev vi besökta av den japanska motsvarigheten, vi lyckades undvika dem genom att inte förstå något, vi fick dock en fin tidning som i skrivande stund fungerar som värmeskydd för laptopen.

Lägenheten har nu blivit städad fullständigt och vi har fått igång tvättmaskinen (tyvärr före vi hittade dammråttan som var luddfiltret…) Våra tutors ser vi knappt, utan vi litar helt på Lisas Yumi Ishikawa, hon fixar det mesta åt oss. Hon gillar för övrigt Nutella tillräckligt mycket för att beställa det från amazon. När väl care-packagen börjar komma så en extra burk hade varit tacksamt. Och på detta vis kommer jag in på nästa punkt. MAT!

Maten i Japan.

Hmm det ska väl börjas med att sägas att det finns japansk mat och så finns det mat vi äter i Japan.

Japansk mat kräver… kunskap, en viss talang men framför allt förmågan till att veta vad fan det är du har köpt, vi saknar allt detta.

Frukost består i regel av vittbröd (mörkt finns inte) tänk er vanligt rostat bröd, ofryst och tjockt som två skivor ungefär, smak är... Noll. Lägg på en skiva ost eller lite marmelad.

Alternativet är ris i regel med mer ris.

Lunchen är dagens höjdpunkt, den äts i regel ute någonstans eller på den relativt billiga cafeterian. Nästan alla ställen har bilder så vi har en viss aning om vad vi äter, men och ”Tako to Ika wa DAMEdesu” fungerar rätt bra (octopus and squid are no good…översättning fungerar inte riktigt på dame, det är dock ett väldigt användbart adjektiv…)

Det blir lite lättare att bara göra en lista av stuff vi har ätit:

Sushi: varierande, men rå fisk är inte riktigt min grej, och saker med åtta armar undviker jag helst, i synnerhet när man fortfarande ser sugpropparna

 Vad vi trodde var Okonomiyaki: erm, rostadlök, aubergine, och något köttigt med ris. Extremt gott och dessutom gratis om man råkar vara första kunden för dagen.

Aubergine of doom: en väldigt ondskeful aubergine, en svart röd sörja som smakar väldigt gott.

Fisk: Fisk är förutom ris vad vi lever på för det är vääääldigt väldigt billigt, att köpa en hel fisk kostar ungefär lika mycket som att köpa fem bröd skivor (150 vs 200 yen) fisk finns i alla sorter och ju rödare de är ju dyrare blir de. Kött å andra sidan är tämligen dyrt.

Nudlar: kommer tyvärr alltid överkokta i en soppa... Udon nudlar var bland det konstigare jag har ätit här, lite som att tugga en tub med pasta.

Cokefloat: visade sig vara en coffefloat, det är drycken med en slags hård mjukglass i. Godare än vad det låter men som kaffehatare så blev det lite av en chock. Nästa gång ska jag ta en melonfloat.

Bonito: Lokal Kochi fisk… helt vansinnigt god, stekt bara lite lätt på utsidan sen äter man den rå.

 Problemet med all denna mat är att den är anpassad för japaner. I de flesta fallen verkar det vara kvinnliga japaner på deras 40-50 kg (nej jag skämtar inte, de är så små) så man blir helt enkelt inte mätt, och det är inte så billigt att vi har råd med en portion till. Därför pågår en evig kamp mellan att tvinga sig i ris eller att svälta, det brukar bli en kombination av det, en lång historia kort så efter den medicinska undersökningen kom det fram till att jag har gått ner 3 kilo på ca en vecka.

Hur vi ska lösa detta vet vi inte riktigt än men lära sig äta ris utan att tänka verkar vara den bästa planen just nu.

Dag 3

Telefoner är komplicerat. Karaoke är dock ganska lätt.

Dagens projekt blir att skaffa mobiltelefoner. Kl 10.00 kommer Korenaga-sensei för att hämta oss och använda hennes bil till att frakta våra högar med sopor. För att ni ska förstå hur komplicerat detta är så krävs en genomgång av Japans sophantering.

Japan tror hårt på återvinning och sopsortering och har därför infört ett system som aldrig någonsin skulle fungera utanför Japan. Det fungerar helt enkelt så att man får bara slänga vissa saker vissa dagar. Varje måndag, och torsdag hämtar de hushållssopor, onsdag hämtar de plast, en gång i månaden hämtar de järn, elektronik och metalskräp, och varannan vecka hämtar de återvinningsbara artiklar. Så om man då tex har fått en lägenhet fylld av skräp får man helt vackert sitta med skräpet tills rätt dag anländer.

Som tur är så har universitetet en egen sopstation så vi fick frakta det i två omgångar i Korenaga-sensei’s bil (en volvo, så hon är rik, normala japaner kör jättefula små fyrkantiga bilar).

Vi skulle sedan (faktiskt undertiden men det tar för lång tid att förklara) köpa telefoner och detta innebar massvis med problem, det hela slutade med att eftersom de inte kunde sälja telefoner till oss utlänningar så fick Korenaga-sensei köpa två mobiler (inte tre… de sålde bara två per familj) och vi fick räkna in oss i hennes familj så vi ringer gratis till varandra, hela processen tog allt som allt 3 timmar.

Därefter blev vi bjudna på middag och fick hänga med Ryoma-sensei (Korenaga’s treåriga son, han räknas ändå som lärare eftersom han talar japanska bättre än oss) Ryoma lärde oss att Power Rangers är ute och dagens barn tittar bara på Gekki Rangers. Högt oklart vad skillnaden är men detta var ytterst viktigt.

Efter detta fick vi göra vad vi ville och vi begav oss ut på stan för att titta runt, vi handlade lite mat eftersom gasen skulle bli fixad på kvällen och lite manga för att det kunde vara bra övning. Det var det inte, det tar ca 30 minuter per sida bara att översätta, och då ignorerar vi de svåra Kanjina.

Efter mat och intagen öl, japansk öl är faktiskt drickbar, så begav vi oss ut för att pröva karaoke ihop om att få träffa japaner. Det visar sig att japaner kör karaoke i små rum så vi såg aldrig några infödingar. Det var dock ganska underhållande, men en viss mängd öl är rekommenderat för att det ska fungera.

Dag 2: Förståelse är helt klart överskattat, stadsplanering likaså

Vår andra dag möts vi klockan 8.30 av våra tutors/guider. De talar fortfarande inte engelska och verkar inte förstå att vi förstår dem även om vi inte kan göra oss förstådda. Ayumi försöker och misslyckas med att översätta Iku (att gå,åka, eller på alla sätt förflytta sig), så vi tror att vi ska flytta på oss då eller att vi står i vägen då hon upprepar ”move!” tillslut frågar jag ”Ikimashouka?” (ungefär ska vi gå?) och de lyser up, ”Ikimashou! Ikimashou!” Vi leds till skolan och vi får för första gången se Kochi i dagsljus.

Kochi är en mycket vacker stad men uppenbarligen på landsorten, stadsplanering existerar inte. Vårt lägenhetskomplex är omgivet av små fält. Längs de små vägarna är det dräneringsdiken som är en meter djupa och en livsfara i mörker. (fortfarande inget som helst ljus och efter klockan 7 är det kolsvart) Vi leds till skolan, där ungefär alla försöker att diskret titta på oss, män lyckas ganska bra, kvinnor lyckas inte alls, de vrider huvudet och stirrar tills de märker att vi tittar tillbaka, då agerar de nonchalant eller slår ner blicken och blir högröda.

Vi går in i Ryugaku Senta- (ungefär center studier utomlands) och får träffa de första faktiska lärarna. Inte heller dessa har vi en aning om vad de heter. Av mig kallas de Evil, Harsh, Nice och Confused. Detta bara på deras uppsyn. De flesta lever upp till sitt namn, dock inte Harsh som var riktigt trevlig.

Där får vi skriva under en massa andra papper det är nu någon upptäcker att jag stavar fel till mitt namn, tydligen har jag skrivit furetoriku rintokuuisuto istället för furedoriku rindokuuisuto.

Vi vet inte riktigt vad det är vi skriver under men det är ett krav att vi gör det, ingen vågar säga emot Evil, hon ser ut till att vilja döda allt som är dumt nog att gå nära. Om ni tror att något sker på engelska, så tror ni fel. Engelska existerar inte på Kochi. Saker som underlätta för invandrare, integration eller ”vi kanske ska låta Yumi förklara för dem” är tankar som anses avskyvärda. Assimilering eller så kan man åka härifrån. SD hade varit stolta.

En massa papper senare leds vi genom skolan till Korenaga-Sensei, den enda på hela Kochi som talar svenska. Det dröjer inte länge innan hon utbrister ”Fredrik, du är från Skåne!” Jag har rest över halva världen, korsat hela ryssland vidsträckta, teoretiskt snötäckta landskap, flugit över minst en ocean, men trots detta blir jag kallad skåning. Det visar sig att hon har studerat lingvistik i Malmö för längesedan, och därför vet och hör hon skillnaden.

Iaf, vi får nu förklarat för oss en massa saker som vi inte förstod igår, typ, vem och var vi ska betala till. Att hon har betalat hyran och vi ska betala till henne. Och att vi måste ha ett bankkonto för att kunna betala framtida räkningar, men för att få ett bankkonto och måste registreras som utlänning och skaffa ett mobilnummer, för att få ett mobilnummer måste vi dock ha ett bankkonto. Ungefär här börjar vår resa igenom Japansk byråkrati… och Kochi.

Ayumi ska ta hand om oss när vi ska bege oss till stadshuset för att bli registrerade. Avsaknaden av stadsplanering slår till igen. Vägarna är alla enkelfiliga. Hur folk faktiskt kör på dem förstår vi inte, gångvägar, existerar inte, man går på gatorna helt enkelt. Hållplatser för spårvagnarna, Nope, en skylt längs vägen bara.

Själva husen är ungefär lika välplanerade. Ett hus, ett lägenhetskomplex, ett odlat fält, ett nytt hus, en liten fabrik, ett nytt hus och något som ser ut som ett litet kraftverk följt av en hårsalong. Tanken att samla affärer på ett ställe och fälten på en annan verkar inte ha slagit dem. Alla köper sin egen mark och sen vad de gör med den verkar vara helt frivilligt.

Vi kommer fram till rådhuset. Stackars Ayumi får nu försöka förklara för oss hur vi ska skriva under 20 papper, där vi inte förstår något eller vad det är vi skriver under. Jag kan ha sålt min själ eller min förstfödda till den japanska staten eller jag kan ha fått någon slags försäkring. Högst oklart.

Sedan tas vi till en stämpel makare så vi kan få en stämpel och därigenom skriva under kontrakt. (yep, våra underskrifter är ännu inte godkända) I Japan används detta systemet och de tycker det är felfritt, med ca 0 brottslighet så har ingen kommit på tanken att någon kan bara ta stämpeln och skriva under vad som helst med ditt namn.

Tillbaka till rådhuset för att skriva under ytterligare en massa papper, denna gång med stämpel! Vi märker här att Kochi ligger långt efter Tokyo i modernitet, alla sitter och använder laptops från 80-talet, inredningen verkar komma från samma era. Flera timmar senare är vi i en bank och skriver under mer papper för att åter igen få ett felfritt japanskt system, bankboken. Internetbanker existerar tydligen inte.

Ayumi har nu sprungit med oss i ca 7h utan att få äta eller vila och ska nu ha sin första lektion. Vi ser det som en del av hennes framtida utbildning hon och Saki ska bli lärare för barn med speciella behov. Japp Japan har gett oss särskolelärare för grundskolan som guider, så höga tankar har de om oss.

Efter mat så beger vi oss för att handla hem saker på en supermarket, (suupaa) men Yumi som nu har anlänt tycker att vi ska bege oss för att låna cyklar av Ryugaku senta, 1 timme senare… så har vi lyckats få tre cyklar, inte pga byråkrati eller motsvarande utan för att de vill ge oss de bästa cyklarna, de dåliga kan kineserna få (om jag förstod det rätt så bor vi egentligen för nära för att få låna cyklar men Gaijin-punch är ett mäktigt vapen (gajin = utlänning punch = slag eller stämpling som i att stämpla ett busskort) Gaijin-punch är när utlänningar helt enkelt ignorerar regler, struntar i att betala för att åka lokaltrafik eller bara går igenom spärrar, ingen japan skulle stoppa dig, det vore oartigt och om de mot förmodan skulle göra det så börjar man bara rabbla på sitt hemspråk och sen låter de dig gå.

Kvällen gick sedan åt att städa… svenskarna som hade bott här innan oss hade lämnat stort sett hela lägenheten instoppad i gaderoberna, vi stal sängar, en tv, lite böcker och ett elektriskt värmearregat resten slängde vi i sopsäckar som vi fick ställa ut på balkongen… alla 30 stycken. Och då menar jag stora svarta (som i japan är vita). Vi fick tömma kylskåpet som var lämnat med ägg och lite diverse matlådor i, utan att det fanns ström till kylskåpet, de här äggen kunde vandra iväg själva till soppåsarna. Alla hyllor fick tömmas, vi slängde ett helt kök och lite till, vi hittade sparade kartonger från oktober förra året och vi hittade en hel och oöppnad ballerina liggandes i gaderoben…

Det ska nämnas att vi betalar 50 000 yen i deposition till hyresvärden som ska användas till flyttstädning… Dessa 50 000 har han inte jobbat särskilt hårt för.

Vi käkar lite bröd och nudlar sedan kollapsar vi.… vi har ännu inte fått gas och kan därför inte laga mat.